Statens skadeståndsansvar: skadestånd ersättning
Statens skadeståndsansvar:
Skadestånd misshandel
Rättsfall16 NJA s. Regeringens bemyndigande hade inte lämnats i föreskriven ordning. Fråga i vad mån staten är skyldig att betala ersättning för ren förmögenhetsskada bestående i uteblivna intäkter till en yrkesfiskare som rättat sig efter kommissionens föreskrifter. Jfr NJA s. NJA s. De efterlevandes skadeståndsanspråk har lämnats utan bifall eftersom omständigheterna inte var sådana att staten genom kriminalvården borde ha insett att det förelåg en verklig och omedelbar självmordsrisk. Domstolen har underlåtit att självständigt pröva om det fanns en skattefordran och har direkt lagt skattebesluten till grund för obeståndsbedömningen. Rättstillämpningen har, med hänsyn till att den klart avvek från vad som gällde för prövningen och att den fick direkt betydelse för utgången, ansetts grunda skadeståndsskyldighet för staten enligt 3 kap. Beslutet har saknat lagstöd och ingreppet har ansetts strida mot artikel 8 Europakonventionen. Staten har befunnits vara skadeståndsskyldig mot barnen och deras föräldrar.
Skadeståndsrätt
Rådgivarens svar Stort tack för att du vänder dig till oss med din fråga. Nedan kommer en redogörelse för vad som gäller och hur du kan gå vidare i din situation. Skadestånd på grund av myndighetsutövning Staten är, enligt 3 kap 2 § skadeståndslagen , skyldig att ersätta skador som myndigheter har orsakat om skadan vållats av fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Det betyder att för att ersättning ska utgå måste en faktisk skada ha uppkommit. En sådan skada kan vara exempelvis en förmögenhetsskada, det vill säga en ekonomisk skada. Vidare krävs att skadan orsakats av fel eller försummelse vid myndighetsutövningen. Med detta menas att myndigheten i sitt arbete har gjort misstag, missat att delge viktig information, eller på annat sätt agerat felaktigt. Sammanfattningsvis krävs det alltså två saker för att skadestånd ska utgå: en faktiskt skada ska ha uppkommit, och denna har uppstått till följd av att myndigheten har agerat felaktigt eller med försummelse.
Statens utomobligatoriska skadeståndsansvar — några utvecklingslinjer
Kringresanderegistret Skadestånd Justitiekanslern har möjlighet att på frivillig väg reglera vissa skadeståndsanspråk som riktas mot staten. Tanken med det är att avlasta domstolarna uppgiften att pröva sådana mål där det egentligen inte finns någon tvist utan där det är klart att ett skadeståndsgrundande fel har begåtts och att den enskilde har rätt till viss ersättning. De anspråk på skadestånd som Justitiekanslern handlägger är i första hand sådana som grundar sig på att en statlig myndighet har fattat ett felaktigt beslut. I skaderegleringsverksamheten ingår också att besluta om skadestånd i de fall då en statlig myndighets dataregister innehåller felaktiga uppgifter i enligt med reglerna i den tidigare gällande personuppgiftslagen PUL och EU:s dataskyddsförordning. Även andra myndigheter har behörighet att fatta beslut i skadeståndsärenden. Skadeståndsanspråk som grundar sig på något annat än att en myndighet har fattat ett felaktigt beslut handläggs av den centrala förvaltningsmyndighet som har hand om det verksamhetsområde där skadan har inträffat.
Skadestånd
Hem » Statens utomobligatoriska skadeståndsansvar — några utvecklingslinjer Statens utomobligatoriska skadeståndsansvar — några utvecklingslinjer Hovrättsrådet, och vice ordförande på avdelning, Karin Wistrand [1] Den 1 april lagfästes statens skadeståndsansvar vid överträdelser av Europakonventionens fri- och rättigheter. Bestämmelsen, som återfinns i 3 kap. Parallellt med statens skadeståndsansvar vid konventionsöverträdelser har också skadeståndsansvaret vid överträdelser av EU-rätten liksom ansvaret enligt 3 kap. Till detta kommer möjligheten till skadestånd vid överträdelser av regeringsformen i vissa fall. I artikeln diskuteras några utvecklingslinjer vilka, enligt författarens mening, i vissa stycken sammanfaller för respektive skadeståndsinstitut men mestadels löper på armslängds avstånd från varandra. Att det rörde sig om ett EU-rättsligt skadeståndsinstitut som i sina grundläggande delar skulle gälla på samma sätt i alla medlemsstater stod klart, även om villkoren för skadeståndsansvaret uttryckts på ett övergripande sätt.