Attvaranågonsfru skilsmässa: Att addera ett x.
För lite mer än ett år sedan bestämde jag och mannen oss för att separera. Jag skriver om det här för att jag får så mycket frågor, men när man vill dela sådan här information måste vara upp till den som ska dela den när det går så långt att främmande människor hör av sig till tingsrätten för att vilja ta del av beslutshandlingar blir jag nästan lite rädd? Hur kan min civilstatus vara så intressant att man inte orkar vänta på att jag själv känner att jag och han och våra barn är redo att dela den? För mig; ofattbart. Det är som sagt ett tag sen nu, alla mår bra, han är fortfarande min absolut bästa vän och en stor del i min vardag — och kommer alltid vara. Jag vet att man säger att vänliga skilsmässor är en myt, men det var faktiskt så och det är så. Inte alls för att jag hade intentionen att skilja mig, utan jag menar att jag visste att det här är en person som det aldrig kommer bli smutsigt och elakt och argsint med oavsett vad som händer.
Nu kommer äntligen svaren
Åååååh imorgon är det måndag igen och pojkvecka! Som jag längtat! Även om jag passar på att njuta av sånt jag själv uppskattar veckorna de inte är här som att ligga raklång i soffan och leva mitt bästa liv genom att äta choklad och se Criminal Mind i tystnad så är det ju mer liv i livet när de faktiskt ÄR här. Hemmet är mer ett hem och de får mig att skratta varje dag och de kommer med så vansinnigt kloka kommentarer som jag sen kan gå och fundera på hela veckan efter. Blir fortfarande så förundrad ibland; att jag har skapat de där? Att de blev så vettiga trots att jag själv så många gånger tänkt att jag nog inte är vettig nog själv. Men det är ju inte bara min förtjänst. Jag vet att många blev nästan arga på mig när jag fick frågan varför jag gifte mig med mannen på den tiden vi fortfarande var gifta och jag svarade för att han är någon jag kan skilja mig från men det var faktiskt så. Jag gifte mig med honom, och skaffade barn med honom, för att han var någon jag kunde skilja mig från.
Nu trasslar vi i gång igen…
Julen står för dörren och jag hänger inte alls med. Eftersom jag ska jobba känns det inte som jag kommer komma in i stämning som jag gjort tidigare, men jul blir det och vi får hoppas det blir så bra det kan för alla. Nu har jag sammanställt svaren på era frågor. Ni undrar hur P och jag träffades? Genom en dejtingsida. Trodde inte att han skulle tro på mig, men det gjorde han och några dagar senare hade jag bokat bord på en restaurang i Örebro och han kom då från Stockholm. Det var första gången jag hörde hans röst och det var jag jättenervös för. Östgötska är väl inte den snyggaste dialekten, men närkingska är banne mig ännu fulare och jag pratar verkligen ett riktigt Hjalmar språk. Jag reagerade på att han hade så väldigt mörk och auktoritär röst. Han lät verkligen som en chef. Men jag är ju lättpratad och det är han också, så vi satt på restaurangen tills de stängde. Vi hade så mycket att prata om och vi hade verkligen pratat mycket genom att texta innan vårt första möte, så det kändes som vi kände varandra en del.
Attvaranågonsfru skilsmässa:
Nu trasslar vi i gång igen… 29 augusti, Vad ska man skriva efter ett så här långt uppehåll? Hur ska man börja? Jag vet faktiskt inte så jag tror att jag bara skriver…. När min bror dog så föll jag ner i nått slags avgrundshål…. I den vevan hade jag börjat jobba mycket mer och jag liksom flydde undan mina känslor genom att jobba och jobba… Sommaren har sedan rullat på i en enda spiral av jobb, semester, tårar, ångest, tankar över livet, skratt, familj och alldeles för lite sömn…. Det har hänt så mycket de senaste åren som gör att jag verkligen på riktigt har börjat ifrågasätta saker som jag aldrig tänkt så noga på tidigare….. Hur jag vill leva och vad jag vill göra med det jag har kvar av mitt liv…. Jag tror att jag bestämde mig i somras för att sluta blogga… Det kändes som jag var färdig här…. Hur fantastiska är ni inte? Några av er har skrivit att ni kikar in varje dag och hoppas att jag ska ha skrivit….. Jag blir mållös och varm i hjärtat….